”Jag ställde mig vid bordet och skruvade sakta ner lågan på lampan som stod framför spegeln. I spegelglaset såg jag min egen bild: ett blekt ansikte med ett födelsemärke på vänstra kinden, en mager bröstkorg innanför blusens grova linnetyg. Schaletten hängde fortfarande kring axlarna.
Men allteftersom ljuset blev svagare var det som om bilden förändrades. Jag kunde fortfarande känna igen mitt ansikte i glaset, men plötsligt fanns det hår på huvudet, benat och friserat i mjuka lockar kring ansiktet. Den musgrå blusen syntes inte längre, i stället såg jag en klarblå klänning i ett glänsande tyg. Kring spegelbildens smala hals vilade en halskedja, och i kedjan hängde ett ovalt smycke.
Ögonen var mina, ansiktsdragen var mina, men den jag såg i spegeln var en flicka som jag inte kände, en flicka som var lika rikt och vackert klädd som de finaste av herrskapen som kommit ut från Spektakel-Huset. Jag mötte hennes blick och hon såg på mig tillbaka, med ögon som vidgades en smula av förvåning eller kanske rädsla.
Vad var detta? Var spegeln förtrollad? Var det min framtid jag såg? Skulle jag till slut förvandlas till en flicka, om jag fortsatte att bära flickkläder? Och skulle jag då någonsin kunna bli pojke igen?”
En sen vårkväll klättrar Johan upp i trädet intill planket och hoppar ner på andra sidan. I flickkläderna som han stulit från tvättlinan beger han sig in mot staden. Johan har blivit Johanna, men vem är han egentligen? Hur hamnade han på barnhemmet och var hör han hemma?
”Johanna” får arbete som påkläderska hos ett resande teatersällskap. Där finns Angelique, som kanske är en ängel, och mamsell Henriksson, som kan se både det förflutna och framtiden i sina kort. I staden möter Johan också Gustav, som blir hans första vän i livet.
Men trots sin förklädnad går Johan inte säker. Stadsvakten i sina grå uniformer är på jakt efter rymlingen för att ta honom tillbaka till barnhemmet. Och kan han lita på Gustav, fast han sett honom prata med en av plågoandarna därifrån?
Det som skrämmer Johan mest är ändå officeren som visar ett så märkligt intresse för honom. Är han den ende som känner till hemligheten om var Johan kommer ifrån? Och varför vill han honom illa?
Dit ljuset inte når är en spännande berättelse för läsare från 10 år och uppåt, som utkom i september 2015.
Så här skrev Bibliotekstjänst:
”Många berättelsetrådar tvinnas samman och dramatiska händelser inträffar innan alla pusselbitar faller på plats. En epilog avrundar berättelsen. Historien presenteras skickligt och spännande i en jagberättelse som kommer läsaren nära. Luftig layout och konstnärligt utformade kapitelvinjetter inspirerar läsningen ytterligare. Språket förmedlar en äkta känsla av förr-i-tiden, utan att bli svårläst. Texten stimulerar läsaren till att själv klura vidare. Nutida förhållanden som jämställdhet, orättvisor, utsatthet kan osökt läsas in i denna ytterst medryckande skildring från en tid för länge sedan.”
Andra röster:
”en bok som är spännande, som man blir varm av och som har precis ett så lyckligt slut som man skulle önska att alla liknande, verkliga historier fick.” Susanne Holmlund, Sundsvalls Tidning
”Precis som debutboken En ö i havet (1996), om krigsbarnen Steffi och Nelli på en ö i Göteborgs skärgård, handlar Dit ljuset inte når om livsavgörande beslut, om än i sagans form. Med mild dramatik leder Thor Johan/hjälten till framgång och rikedom efter en rad misslyckanden. För precis som i sagorna är hans liv förutspått och slutet lyckligt och Annika Thor är skicklig i att skapa sanning av dikt, det som redan Schiller föregrep: Det finns en djupare mening i de sagor jag fick höra som barn, än i den sanning livet lär.” Marianne Ekenbjörn, Norrbottens-Kuriren
Annika Thor 