Jag bestämde mig för att bli författare när jag var nio år, men gav ut min första bok först vid fyrtiofem. Det var inte därför att jag blev refuserad – det var helt enkelt livet som kom emellan. Skrivit har jag ändå alltid gjort: dagböcker, artiklar, filmrecensioner och manus för teater, film och tv. Skrivit och läst, för de båda verksamheterna hänger nära ihop. Liksom de flesta skrivande människor är jag en ivrig läsare av andras böcker och ser mitt skrivande som ett slags dialog med det jag läser – ibland inspirerad av det, ibland därför att det jag läst väcker lusten att skriva något diametralt motsatt.
Läsandet är också en del av själva skrivprocessen. Att skriva det första utkastet är ett hårt och ibland orosskapande arbete: det handlar om att gräva fram det råmaterial som ska bli en berättelse – att gräva både i den yttre verkligheten och i sig själv. Men så fort man lyckats fästa orden på papperet (eller rättare sagt i datorns minne) blir det dags att läsa. Läsa om och skriva om, gång på gång tills den roman som fanns dold inne i ordmassan träder fram, som skulpturen ur stenblocket. Ända till den gång man läser igenom hela texten och bara finner en och annan skrovlighet att putsa bort. Det är den mest lustfyllda delen av arbetet.
Jag har skrivit böcker för barn, för ungdomar och för vuxna, men jag ser ingen principiell skillnad mellan romaner för olika åldersgrupper (och flera av mina ungdomsromaner har även fått många vuxna läsare). Berättandets grundstenar är desamma: romanpersonerna, deras inre dilemman och yttre relationer, den miljö som omger dem, det samhälle som påverkar dem. Samhället och den tid som mina romanpersoner lever i är alltid närvarande i mina böcker, liksom även min egen samtid.
Foto: Ulla Montan
Efter varje avslutad bok tänker jag att det nog blir den sista. Ändå skriver jag en ny.
Därför att jag tycker mig ha någonting att berätta.
Därför att jag älskar att vrida och vända på språket tills jag hittar det rätta uttrycket.
Därför att jag inte kan låta bli.
Annika Thor 